Ätstörningar: ett försök att förklara något som är omöjligt att förstå sig på. 2


Uppdatering 2020-01-24:

Jag läste igenom texten jag skrev för drygt ett halvt år sedan och känner att jag vill berätta lite om hur det gick sen. Var jag är nu. Efter ungefär 10 veckor i dagvården skrevs jag ut därifrån i samband med semestertider i Juli. Jag var inte riktigt redo för detta och föll tillbaka månaden som kom. Jag hade väntat och väntat på belöningen jag blivit garanterad (ökat välmående), men den kom ”aldrig”. Jag var normalviktig sedan ett tag tillbaka men vantrivdes i min kropp, var deprimerad och kunde inte känna alls vad jag ville med mitt liv. Jag hade ingen riktning, ingen energi och inget hopp. Efter återinskrivning på dagsjukvården och sex veckor utan framgång där så pausades min behandling på enheten. Vi alla hoppades att om jag bara fick gå själv i detta lidande ett tag så skulle motivationen att bli frisk hitta tillbaka, och vi skulle kunna plocka upp terapin där vi slutat.

Mamma förstod att jag behövde prova något annat. Hon hittade en hypnosterapeut i London som arbetade med olika typer av fobier, självkänsla, motivation och framgång. Han hade god erfarenhet av att hjälpa personer med just ätstörningsdiagnos. Så vi flög till England. Jag satt i terapi med honom i fyra timmar och kände mig alldeles överrumplad när jag kom ut. Blottad och känslomässigt överfallen på något sätt. Han hade grävt upp känslor och tankar från mitt inre som jag själv inte vågat släppa fram på väldigt länge. Han hade trängt sig in i mitt djupaste inre utan att knacka på.

Dagen efter vaknade jag och var mer motiverad och hoppfull än jag någonsin varit. På mindre än ett dygn hade han fått mig att gå från måttlig depression till eufori. Efter detta följde en tid av konstant ”flow”. Jag blev en idéspruta och otroligt kreativ. Jag hade drömmar, mål och syfte. Helt plötsligt visste jag vem jag var och varför jag ville bli frisk. Jag bestämde mig för att aldrig gå hungrig om det fanns mat. Om jag skulle kunna nå mina mål kändes det som en självklarhet. Tänk att det som saknades för motivation var lite hederlig tillit till min egen förmåga att lyckas. Lite mod att våga chansa och inte vara rädd för att det skulle gå fel.

Nu har det gått tre månader sedan England-resan och jag har haft videosamtal med min hypnosterapeut i princip varje vecka sedan dess. I fredags hade jag återbesök på ätstörningsenheten i Uppsala och läkaren bedömde att jag klarade mig bra på egen hand, och att hypnosen faktiskt hade varit vad just jag behövde. Hon var lättad och glad. Frågade om hon fick berätta för resten av teamet att jag mår så mycket bättre. För första gången kände jag mig uppriktigt stolt och glad då hon berömde mig för mitt otroliga jobb. Nu kände jag att jag faktiskt inombords kunde känna att jag gjort framsteg.

Nu jäklar är jag på väg! Jag tar mer och mer plats i det riktiga livet. Visar framfötterna och kör på nästan som ett ånglok. Nu ska inte tvivel, låg självkänsla eller händelser och personer i min omgivning få sådan makt över mitt mående. Nu ska jag arbeta för att ha en konstant grundnivå av trygghet, mod och säkerhet. Det är nytt för mig, och än så länge känns det helt fantastiskt!

Ätstörningar: ett försök att förklara något som är omöjligt att förstå sig på.

En liten början till något stort

Året är 2012 och jag är 18 år. Det är en vanlig morgon. Jag vaknar, klär på mig och stannar till framför spegeln. Fascineras över hur platt min mage ser ut just idag. Tänker att ”det här måste jag ta en bild på, för såhär skulle jag vilja att min mage såg ut jämt”. Räcker mig efter mobilen. Klick. Jag tecknar av fotot i min dagbok och granskar bilden sådär noggrant som man gör när man ska återskapa något. Med mina skaparögon hittar jag skavanker på andra ställen. Detaljer jag inte tidigare lagt märke till. Blyertspennan ger mig fria tyglar att teckna mig själv precis så jag skulle vilja att jag såg ut. Likt en retuscherare sätter jag fart och konstruerar en annan kropp, som bara nästan liknar min, men är mer i enlighet med mitt ideal. Benen lite rakare skurna, smalare. Rumpan lite mindre, revbenen lite tydligare och midjan lite mer  markerad. Under bilden skriver jag ”Den här kroppen är värd mer än allt godis i hela världen.” Jag är 18 år och ska jag försöka hitta ett datum för startskottet till flera år av ätstörningar, skulle det vara just den här dagen. Men i det ögonblicket hade jag ingen aning. Antagligen hade jag sedan länge varit på väg hit, och bara väntade på att dagen skulle falla in – för ingen ätstörning utvecklas över en natt.

Ätstörningen i siffror

Nu är jag 25 år och enligt statistik är jag en på hundra. En i den procenten av landets befolkning som någon gång i sitt liv blir sjuk i Anorexia nervosa. Diagnosen ”anorexi” är den ovanligaste av ätstörningar. Ätstörningar som samlingsbegrepp drabbar så många som en på fem i befolkningen. Fattar ni hur många det är? Genomsnittssvensken har omkring 500 vänner totalt. Hur många av era vänner vet ni har en ätstörning? Antagligen är det inte 25 stycken. Kanske inte ens fem?

Om vi stannar lite i siffrornas värld så bedöms alltså mellan en halv till en procent av Sveriges befolkning lida av Anorexia nervosa. Procentsatsen för bulimi respektive hetsätningsstörning ligger runt två. Andelen sjuka i ätstörning UNS, alltså ätstörning utan närmare specifikation, är minst dubbelt så stor som de andra tre grupperna tillsammans. Mörkertalet är dessutom otroligt stort och man tror att så många som 50-60 procent av dem som är sjuka i ätstörningar aldrig söker hjälp.

Hemlighetsmakeri

En ätstörning är ett tyst lidande. För vissa hela livet och för andra i många år. Tystnaden kan bero på att man skäms, inte tror att någon ska förstå eller för att man är rädd för att bli fråntagen ätstörningen och den trygghet man upplever att den ger. Jag höll min ätstörning hemlig i flera år av alla dessa anledningar. Inte ens 2015, när jag sökte hjälp första gången, berättade jag det för min familj. Jag var inte övertygad om att jag var redo att lämna det bakom mig. Jag ville ha möjligheten kvar att gå tillbaka till sjukdomen ifall jag ångrade mig. Så länge ingen visste om att sjukdomen fanns i mitt liv kunde jag dessutom fortsätta intala mig själv att den var på låtsas. Allas liv kunde fortsätta precis som vanligt utan att jag behövde göra någon ledsen, arg eller orolig över det jag själv inte kunde ta på allvar. Dessutom visste jag ju att mina beteenden var sjuka och var rädd för reaktionerna jag skulle få om jag berättade. Ingen skulle ju någonsin kunna förstå. Inte ens jag själv som faktiskt levde i min situation kunde ju förstå.

Hur fortsatte det för mig?

Åren gick och mitt liv gick i cykler där jag alltid mådde dåligt på våren och sedan började kämpa mig till det friska på hösten. Jag föll och reste mig, föll och reste mig. I perioder då jag kände meningsfullhet och kände att jag hade en betydande roll mådde jag bättre och i perioder då jag saknade detta halkade jag ner igen. För varje år som gick blev jag lite sjukare. Våren 2018 gjorde jag en ovanligt djup dykning. Trygga och meningsfulla delar i mitt liv hade under en tid rasat i bitar i en hastighet jag inte kunde hantera. I ett försök att hänga med i svängarna tappade jag bort mig själv. När april kom så kastade jag mig in i första bästa trygga famn jag kunde hitta. Ätstörningen. Och precis som alla gånger tidigare omfamnade den mig och kramade lika hårt tillbaka. Där i anorexins trygga armar, fick jag vila och vara ifred. I ätstörningsbubblan visste jag att starka intryck och yttre stress inte kunde påverka mig lika starkt. Allt som ville komma åt mig liksom krockade med bubblans tjocka vägg och studsade iväg.

Ett skydd från det utanför

Ingenting som händer utanför ätstörningsbubblan kan komma nära. Kan inte påverka lika starkt. Där inne kan jag vila, andas och fly från verkligheten, och det är så himla skönt. Fysiologiskt förklaras detta med att hjärnan, då den försätts i svält, måste prioritera de funktioner som är livsnödvändiga. Detta innebär att kognitionen, alltså förmågan att ta in information, tolka och bearbeta den, nedprioriteras och saktas ner. Den bedövande och rogivande känslan som infinner sig blir en trygghet och svälten, som metod för att få lugn och ro, blir som en drog.

Ätstörningen är som ett missbruk

Det värsta med anorexin är att jag alltid glömmer bort exakt allt dåligt den medför och bara minns fördelarna. Precis som vid ett drogberoende. Ja, jag liknar ätstörningar vid drogberoenden. Jag tror absolut att jag likväl kunnat använda något annat beroendeframkallande medel för att döva mina känslor, men det var maten och viktnedgången som blev mitt missbruk.

Inledningsvis, vid bruk av droger, gör man det för kicken. Sedan efter en tid kommer abstinensbesvär och istället för att få uppleva eufori så tar man drogen för att slippa må dåligt. När man försätter kroppen i svält sätts jaktinstinkten igång och stresshormoner släpps ut i nervsynapserna. Detta gör att vi känner oss piggare, skarpare, starkare och klipskare. Ja, vi kan till och med känna oss snudd på oövervinnerliga och odödliga. Kicken vi känner i början av fasta liknar på många sätt den vid bruk av uppåt-tjack. Det är till och med så att signalsystemen som aktiveras i hjärnan vid svält, är desamma som de som signalerar vid bruk av Amfetamin. Den där första kicken som man upplever tidigt i svälten har jag haft otroligt mycket nytta av under hektiska perioder av studier. Jag har kunnat spara tid genom att inte ta rast för lunch och dessutom blivit nästan hög på stresshormoner och dopamin så att jag kunnat sova oerhört lite och vara otroligt pigg och produktiv. Nästan manisk.

Problemet är att likt drogmissbruk så klingar den där positiva effekten av, och måendet tar en U-sväng. Den initiala belöningen byts ut mot ångest, trötthet och depression. Kroppen bränns ut. Istället för att svälta för att få en kick eller prestera bättre så blir svälten en metod för att slippa den brutala ångest som kommer fram om man äter. Det blir plötsligt lättare att fortsätta neka sig själv mat än att hantera verkligheten och känslorna som hör till denna.

Kroppsuppfattning

 Ni har säkert sett den här eller en liknande exempelbild på en tjej med anorexi som står framför en spegel och ser sin spegelbild som överviktig? På sätt och vis stämmer den för vissa personer. Det är en känd effekt av att hjärnan är i svält. I studier på kvinnor i koncentrationsläger under andra världskriget såg man liknande fenomen. När kraftigt avmagrade kvinnor fick frågan hur de uppfattade sin egen kropp och andra kvinnors kroppar tyckte de alla att de själva hade hälsosamt hull, medan de andra var väldigt avmagrade. Det tros bero på någon form av felkoppling av aminosyror i hjärnan, och går alltså att förklara rent kemiskt. När en person med anorexi börjar äta regelbundet igen är det alltså inte ovanligt att hen börjar se sig själv som smalare fast hen i själva verket har börjat gå upp i vikt. Jag vill dock understryka att det inte alls behöver te sig som på bilden. Jag har till exempel aldrig sett mig själv som tjock utan mitt problem har varit att jag inte känt mig nöjd, och det är gemensamt för väldigt många med ätstörningar.

Jag har varit större än jag velat vara och haft en skev uppfattning om hur en hälsosam kropp ser ut.  Min idealbild har varit smalare än min kropp mår bra av att vara. Ofta har jag tänkt att ”jag är misslyckad eftersom jag håller ett så strikt kostschema men ändå inte lyckas bli synbart smalare. De som har riktig anorexi, äter de ingenting? Fan, jag har ju ingen karaktär.” Vissa dagar har jag tittat ner på mina lår och i panik tänkt att de är alldeles för stora. Andra dagar har jag känt mig ganska smal. På så sätt har det här med kroppsuppfattning har varit svårt för mig. När ser jag hur jag faktiskt ser ut, och när lurar jag mig själv?

Hjärnans psykologi

Det är inte bara kemi som påverkar hur vi uppfattar oss själva. Hjärnan har även en förmåga att ta in endast den information som bekräftar det den vet och känner till, och avvisar resten av intrycken. Hjärnan vänder alltså alla kommentarer och intryck till ätstörningens fördel så att det sjuka och den skeva upplevelsen av individens ”själv” förstärks. Detta gör det oerhört svårt för anhöriga och närstående att förhålla sig till den sjuke – för vad man än säger så kan det bli fel. Jag önskar många gånger att jag bara kunde stänga av min hörsel och slippa höra vissa kommentarer. Kommentarer som ”Du ser mycket piggare/friskare/gladare/välmående/snyggare ut”, som för en frisk person skulle vara fina komplimanger, är hemska att få som sjuk i en ätstörning. Jag kan inte understryka nog hur hemskt det är att ha återtagit vikt, må jättedåligt psykiskt och sedan få höra att man ser ut att må så mycket bättre. Själen skriker förtvivlat: ”Men hallå!! Ser ni mig, jag är ju ett vrak här inne!!”. Jag fick höra av en tandläkare att jag såg bra ut, ”frisk och inte alls sådär anorektiskt smal”, en vecka innan jag var planerad att skrivas in på heldygnsvård för min anorexi. Jag var kraftigt underviktig, blek, glåmig, deprimerad, sömnrubbad och alltifrån välmående. Jag försökte stoppa honom innan han sa för mycket, men han försvarade sig med att det var menat som en komplimang och gjorde det bara värre. Att få höra att man ser bra ut när man är underviktig ger tankar som ”jag är nog inte så sjuk eftersom folk tycker att jag ser frisk ut. Jag har nog inte skev kroppsuppfattning” , ”Jag duger och får positiv uppmärksamhet när jag är underviktig, men inte när jag är normalviktig” eller ”Om de tycker att jag ser friskare ut så har jag nog gått upp för mycket i vikt. Nu syns det ju inte på mig hur dåligt jag mår.”, vilket gör det väldigt svårt att motivera sig själv att gå upp i vikt och välja den friska vägen.

Personlighet och självkänsla

Något annat svälten har gett mig genom åren är en ursäkt och förlåtelse. Jag skapar mig själv dåliga förutsättningar för att lyckas så att jag kan skylla på något annat än mig själv om jag misslyckas. Då kan jag intala mig själv att ”om jag bara hade ätit och ordentligt så hade jag säkert klarat mig lika bra som de andra”. Jag behöver inte känna mig dum. Om jag dessutom klarar mig lika bra som de andra, när i svält, så får jag en intensiv (men kortvarig) känsla av oövervinnerlighet. ”Trots begränsad hjärnkapacitet pga svält klarade jag att leverera goda resultat. Vad sjukt.”

Låg självkänsla, perfektionism, stark tävlingsinstinkt och tvångsmässighet är vanliga fynd hos personer med anorexi. Jag har haft prestationsbaserad självkänsla så länge jag kan minnas. Jag har därför skyddat mig själv från misslyckande genom att inte försöka om uppgiften känts för svår. I de fall jag väl utmanat mig själv har det varit noga avvägt och aldrig utan eftertanke. ”Är det värt det?”, har jag tänkt. För om jag inte klarar utmaningen måste jag sedan hantera monstret (min hjärna) som hånfullt säger ”Vad trodde du? Varför skulle du vara lika bra som de andra? Bra nog?” Min låga självkänsla har i flera situationer kommit tillsammans med ett dåligt självförtroende. Detta har inneburit att jag i skolan alltid trott att jag behövt arbeta lite hårdare och plugga lite mer än alla andra för att uppnå samma resultat. När mina vänner har gått hem för dagen för att på kvällen ägna sig åt fritidsaktiviteter så har jag gått hem för att sätta mig några timmar till. Jag har aldrig haft samma referensramar som dem i min omgivning gällande vad som är rimligt och när det är nog. Det har alltid varit mer värt för mig att lägga lite mer tid på allt jag gör, än att riskera att misslyckas eller prestera ”dåligt”. De gånger jag faktiskt försökt att stänga igen boken samtidigt som mina vänner så  har jag inte kunnat slappna av.

Otillräcklighet är ett ord som jagat mig hela livet. Aldrig tillräckligt god, snäll, smart, rolig, kvick, social, populär, cool, flitig, duktig, ambitiös, engagerad, disciplinerad, sugen, tillgänglig, avslappnad, snygg, smal, bra. Aldrig tillräckligt färdig med projekt, organisation, städning, uppsatser, tentaplugg. Otillräckligheten bor i bröstkorgen i form av ett stort svart hål som slukar all energi det kommer åt. Det får mig att känna att det alltid är något som saknas, och det spelar ingen roll hur mycket jag försöker fylla ut hålet med diverse ångestdämpande aktiviteter och beteenden. Hålet blir bara mindre och lindras för ett ögonblick, för att sedan i efterhand svara med att växa ännu lite till.

Till följd av att jag inte känt mg tillräckligt smart för läkarprogrammet och därför pluggat mer än jag mått bra av så har jag även känt mig otillräcklig utanför skolan. Otillräcklig som flickvän, kompis, dotter och syster. Den skuld jag känt över detta under lång tid har konsumerat mig. Efter två intensiva terminer på läkarprogrammet, mina föräldrars separation och uppbrott med sambon var jag ett vrak  i jakt på trygghet, och då fanns anorexin redo – nära till hands – den lömska djäveln. Jag hade sämre aptit ett tag och det var en perfekt ingång för ätstörningen. Jag bara fortsatte ha ”dålig aptit” långt efter att den egentligen kommit tillbaka.

Vad bestämmer vem som blir sjuk och vem som får vara frisk?

Men alla blir ju inte sjuka av att prova en diet eller av att banta? Vad skiljer de som blir sjuka från dem som går vidare i livet som friska? Jo, forskare och experter inom området menar att ätstörningar är multifaktoriella sjukdomar där det krävs ett samspel mellan gener och ytterligare faktorer, så kallade ”triggers”, för att man ska bli sjuk. Det måste alltså finnas fler kockar vid grytan.

I vedertagna förklaringsmodeller lyfts tre huvudorsaker till utvecklande av ätstörningar fram: biogenetik (arvsanlag), psykologi (personlighetsdrag) och miljö (uppväxt). Samtliga tre samspelar, och därför är sjukdomen så fruktansvärt komplex. De gener som gör någon sårbar för att insjukna är bland annat kopplade till personlighetsdrag som perfektionism och att vara ”tävlingsmänniska”. Med miljö menas alla intryck vi får från vår omgivning. Familj, vänner, idrottsföreningar, skola, arbete, kultur, TV, tidningar och sociala medier är exempel på miljöfaktorer som kan spela roll. Människan är ett flockdjur och det innebär att hon gör allt i sin makt för att få höra till. För detta krävs att hon är lyhörd för gruppens värderingar och normer och att hon kan anpassa sig efter dessa. Därför påverkas vi otroligt starkt av vår omgivning. Idag är den fullspäckad av normer, värderingar och ideal som sammanslagna är helt omöjliga att följa, men som vi ändå ständigt kämpar för att leva upp till.

Hur gick det till för mig?

Jag vet inte om jag bär på en sårbarhetsgen, men det är högst troligt att jag gör det. Det har nämligen framkommit att flera kvinnor i släkten lidit av ätstörningar. Jag är dessutom övertygad om att min miljö haft en betydande roll. Idag förväntas i princip alla tjejer i tonåren prova att banta eller gå på någon diet, och den absolut största risken för att bli sjuk i en ätstörning är, inte särskilt förvånande, att börja mixtra med maten. När jag var runt 18 år var det ett helt gäng av personer i min omgivning som började träna mer och äta annorlunda. Jag inspirerades av dem samt av sociala medier, där jag kunde söka på hashtags kopplade till träning och mat. Sedan vidmakthöll jag beteendeförändringen genom att dela erfarenheter och tips med mina vänner. För mig var målet med livsstilsförändringen till en början att ”leva länge men dö ung”, som en vältränad 80-plusare uttryckte det på TV. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte också handlade om utseende, att ha en vältränad kropp med låg fettprocent. Instagram hade precis kommit ut för Android och det var en helt ny värld för mig. Jag blev både fascinerad och helt absorberad. Kroppen och kosten blev ett perfekt projekt att fokusera på för att fly undan all stress och prestationsångest jag bar på. Varje omgång jag började gå ner i vikt fick jag positiv feedback i form av komplimanger från personer i min omgivning. ”Wow, vad tonad du är!”, ”Drömkropp!”, ”Jag önskar att jag hade dina magrutor!”. Då ska tilläggas att jag var i nedre spannet av normalviktig innan jag gick ner i vikt och fick beröm när jag nått spannet för undervikt. I början var det peppande och fick mig att vilja gå ner ännu mer, men efter ett tag skiftade det och jag började bli upprörd och ledsen för att ingen tyckte att jag hade en drömkropp när den var som den skulle, i normalviktspannet.

Någon gång efter ett par av dessa cykler frångick jag att äta nyttigt för att hålla mig frisk eller uppnå skönhetsideal. Istället gick jag ner för att återta en kontroll jag upplevt att jag saknat, och för att visa omgivningen att jag mådde dåligt utan att behöva sätta ord på mina känslor och visa mig svag. Skulle jag misslyckas med livet skulle det minsann inte vara för att jag gett upp – utan för att jag kämpat för hårt och tagit på mig för mycket. Med diagnosen Anorexia nervosa blir man nämligen sällan sedd som karaktärslös. Dessutom är man duktig vilket håll man än är på väg åt. När man går ner i vikt är man väldisciplinerad och går man upp i vikt är man stark.

Ett tag gick jag ner i vikt för att inte ha – och bli sedd som – en kvinnokropp. Jag ville slippa bli objektifierad. Jag ville bli sedd, accepterad, respekterad och omtyckt för mitt intellekt och min person, inte för hur jag såg ut. Jag lärde mig nämligen snabbt, när jag var 18 år ute på krogen, att om jag gjorde mig själv mindre kvinnligt tilltalande så såg män på mig med andra ögon och tilltalade mig på ett annat sätt. I takt med detta började jag även skydda mig genom att klä mig i mer androgyna kläder med raka linjer, utan urringning, volanger och krusiduller. Jag blev hårdare utåt och stängde av en del av mig själv som jag inte ville känna. Jag försvarade mitt beteende för mig själv med argument som att ju mindre plats min kropp tog upp i världen, desto mer intressant var jag som person. För folk (läs: jag) förundras över personer som klarar av att vara så disciplinerade. 

För varje kilo mindre jag lyckades svälta ner mig till så ökade min vikt- och fettfobi. Alla de kilon utöver det jag vägt som minst kändes överflödiga och inte som en del av mig. Jag hade lärt mig att placera min ångestkänsla under huden istället för i bröstkorgen och ju mindre underhudsfett jag hade, intalade jag mig att ångesten fick mindre yta att leva på. Jag trodde att jag drev ut ångesten, medan jag i själva verket drev ut mig själv. Min fettfobi blev så stark att jag då jag satt på bussen, och det skakade till så att fettet rörde sig, kunde bli alldeles illamående av äckel.

Ibland kunde hjärnan spela mig ett sånt spratt att det kändes som att jag svällde upp flera klädstorlekar från en sekund till en annan bara för att ett klädesplagg satt konstigt. Ju mer jag gick in i mig själv och skannade av min kropp, och ju mer jag granskade den med ätstörda ögon, desto större och mer ”fel” såg jag ut. Jag förstod att jag hade en skev kroppsuppfattning när jag insåg att jag såg på min kropp så olika från dag till dag. Till och med timme till timme ibland. En dag kunde jag vakna och känna mig smal och sedan kunde något hända under dagen så att jag plötsligt kände mig tjock och då tänkte jag alltid ”Hur kunde du tro att du var smal tidigare idag?” och aldrig ”Men du är inte stor, du såg ju hur smal du var i morse. Du kan omöjligt vara större nu bara några timmar senare!”. Så lömsk är den, sjukdomen. Vrider och vänder på alla tankar och allt folk säger så att det gynnar ätstörningen och förminskar personen som lider av den.

Några saker jag vill att ni ska veta:

De flesta med en ätstörning är normal- eller överviktiga.

Anorexi är den mest ovanliga av ätstörningar, men den mest dödliga psykiatriska diagnosen.

Att ha Anorexia nervosa är inte synonymt med att förlora sin aptit.

Namnet Anorexia nervosa betyder ”nervös aptitlöshet” på latin. Vissa med diagnosen verkar ha en gen som gör att man vid svält faktiskt tappar hungersignaler, vilket gör det lättare att gå ner i vikt fort. Detta gäller dock långt ifrån alla personer med anorexi. Att ”anorektiker” inte är hungriga och att de inte äter alls är myter vi måste krossa. Av de jag pratat med som har eller har haft anorexi är det ingen som inte känt hunger, och inte heller någon som inte tappat kontrollen och objektivt överätit, efter en längre tids svält. Hur envis och kontrollerad ens hjärna än är så vinner kroppen oftast till slut. Precis som om man försöker hålla andan och kroppen tar kommando över hjärnan så att man drar efter andan och överlever. Kroppen är en jäkla kämpe ska ni veta. Den gör allt den kan för att fortsätta leva. Det är ganska fascinerande.

De flesta med ätstörningsproblematik rör sig mellan olika diagnoser.

En teori är att personer med överkontrollerad personlighetstyp tenderar att utveckla anorexi, medan de med mer underkontrollerad personlighetstyp går mer åt bulimi och hetsätningsstörning. Men de flesta som blir sjuka i en ätstörning kommer i sitt liv vandra längs ett kontinuum av olika ätstörningsdiagnoser. Det har även jag upplevt. Restriktivitet under lång tid ledde till okontrollerat överätande som sedan följdes av kompensation. Det är alltså sannolikt att någon som går i behandling för anorexi någon gång kommer att utveckla bulimi eller hetsätningsstörning. Det är också vanligt att någon med bulimi genomgår perioder av anorexi mellan episoder av bulimi. Det är alltså inte så tydligt avdelat som man kan tro. Därför är det oftast lättare att tala om ätstörningar i allmänhet istället för de specifika diagnoserna. Behandlingsmetodernas utgångspunkt är i princip densamma oavsett diagnos.

Ångest och depression kan vara både orsak till samt följd av en ätstörning.

En ätstörning är en kontroll- och ångestsjukdom. Vissa använder ätstörningen som en flykt från sin ångest, andra utvecklar ångest när de insjuknar. Samsjuklighet är vanligt och det är i vissa fall svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Detsamma gäller depression. Många med ätstörningar utvecklar depression då de försätter kroppen i svält, men vissa har varit deprimerade först, tappat aptit och utvecklar ätstörningen till följd av detta. I behandlingen är det viktigt att försöka luska i hur det ligger till för respektive patient för att veta hur man ska angripa problematiken.

En ätstörningsbehandling inleds alltid med fokus på regelbundet och tillräckligt ätande. Sedan går man in på själva psykoterapin.

Det första steget i behandling är alltid att få till ett regelbundet och tillräckligt ätande. Innan kroppen får vad den behöver är inte hjärnan kognitivt redo för att ta emot hjälp och arbeta med att bli frisk. När kroppen är i svält blir hjärnan rigid och tvångsmässig. Det har studier på friska individer visat. Detta har av vissa verksamma tolkats som att ”bara man kommer igång med ätandet igen så blir man frisk från ätstörningen”. Men medan detta gäller för vissa, gäller det verkligen inte för andra. De som haft ångestproblematik långt innan ätstörningen tog vid är betydligt mer svårbehandlade och kräver ytterligare terapi efter att ätandet normaliserats. Då gäller det att hitta hälsosamma strategier för ångesthantering och att jobba på självkänsla samt att hitta tillbaka till ett liv där den sjuke fungerar och mår bra. Ofta har ätstörningspatienter problem med rigiditet och tvångsmässighet även i andra delar av livet och behöver hjälp att hantera även dessa på ett friskt sätt. En behandling går aldrig ut på att ändra en persons personlighet, utan bara att lära sig att använda personlighetsdragen som en styrka i situationer där den gynnar och att låta den ta mindre plats i situationer där den ställer till med problem.

Lägg inte skulden på sociala medier!

Varje dag bombarderas vi av 20 000 bilder i sociala medier. 17 000 rensar hjärnan bort utan att vi registrerar och blir medvetna om dem, men 3000 bilder lägger vi märke till och tolkar. Med dagens teknologi är vi bara ett par knapptryck ifrån mängder av bilder och information, och vi kan själva styra vad vi vill se. Jag använde sociala medier i ett destruktivt syfte, att få inspiration till att lyckas bättre i min viktnedgång när jag kände att motivationen eller disciplinen började tryta. Men att lägga skulden för mitt insjuknande på sociala medier är inte min avsikt. Sociala mediers inverkan behöver nämligen inte endast vara negativ. Där finns ju faktiskt även mycket gott att hämta bara man vet vad man ska söka på. Skuld kan dock absolut läggas på en specifik typ av konton och hashtags, men aldrig på sociala medier i allmänhet. Jag använder inte längre sociala medier för att grotta ner mig själv i det sjuka. Jag använder dem istället som plattform för att hitta tillbaka till det friska. På sociala medier finns nämligen personer som gör revolt mot normer och ideal och som visar att det går att bli frisk. Personer som validerar, sätter ord på – och förstår – det jag känner. De inspirerar till att byta kroppsförakt och bantning till kroppsacceptans och ett fullt liv.

Fråga på rätt sätt och gå inte in i behandlarrollen.

Säg istället ”Jag har fått en känsla av att du inte mår så bra? Jag är orolig, och lyssnar gärna om du vill eller behöver prata.” Det kan också hjälpa att visa sig själv sårbar genom att öppna upp och berätta om något man själv har eller har haft jobbigt med. En vän eller familjemedlem kan aldrig vara behandlare. Visa kärlek, trygghet och stöd. Gå aldrig rakt på, anklaga eller tjata. Det får bara individen att gå i självförsvar och kan tära på er relation. Erkänner personen att hen mår dåligt, föreslå och stötta personen till att söka hjälp inom primärvården eller ätstörningsenhet och erbjud dig att följa med till vårdcentral eller hjälpa och ge stöd i att fylla i egenanmälan. En person med ätstörningsproblematik kan behöva ton av kärlek, stöd, bekräftelse och att bli lyssnad på samt få sina känslor och upplevelser validerade. Där kan du hjälpa till!

Idag

I skrivande stund är det den 2 juni, ”World Eating Disorder Awareness Day” och jag går sedan ett tag tillbaka i behandling. Med facit i hand kan jag ärligt säga att sjukdomen verkligen är så djävulsk, komplex och svår att komma åt som jag tidigare fått höra, men inte fullt ut trott. Jag förstod inte att jag var sjuk på riktigt förrän jag började kämpa emot och det visade sig vara en riktig kamp. Jag är inte frisk idag, men på väg i rätt riktning. Det kommer ta tid, men jag är övertygad om att det går att bli både frisk och fri, så jag är hoppfull.

Under tiden letar jag mig tillbaka till saker i livet som var viktiga för mig innan jag blev sjuk. För mig innebär det att att läka relationer, återuppta ridningen, vara ute i naturen och att sjunga och dansa.

Det innebär också att skriva. Att få sätta ord på händelser, tankar och känslor. Det känns rätt för mig. Jag skriver för min egen skull, men också lite för andras. Det känns bra att få dela med mig av upplevelser och insikter som jag burit på själv så länge. Om det jag skriver på något sätt kan hjälpa någon annan, så känns det inte helt förgäves.

Därför har jag valt att publicera denna text i hopp om att mina ord på något sätt får vara av betydelse för någon annan där ute. Ingen ska behöva stå ensam i det här. Varken som drabbad eller anhörig. Mår du som läser detta dåligt? Sök hjälp! Känner du någon som behöver hjälp? Visa att du finns och att du bryr dig!

Slutligen vill jag knyta ihop säcken med att ägna ett enormt tack till de personer som är och har varit där för mig. Som med gränslös kärlek har stöttat mig till att söka och ta emot hjälp. Ni har varit och är otroligt viktiga för mig och mitt tillfrisknande. Tack för att ni vågade och för att ni envist går vid min sida.

Läs mer om ätstörningar här:

Vårdguiden: https://www.1177.se/Uppsala-lan/sjukdomar–besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/atstorningar/atstorningar/

Läkemedelsboken: https://lakemedelsboken.se/kapitel/psykiatri/atstorningar.html

Internetmedicin: https://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=980

Karolinska institutet: https://ki.se/forskning/sjukdom-med-manga-ansikten

Ätstörning.se: http://www.atstorning.se/wp-content/uploads/2017/06/Nr-6-Hur-vanliga-a%CC%88r-a%CC%88tsto%CC%88rningar.pdf


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 + 17 =

2 tankar om “Ätstörningar: ett försök att förklara något som är omöjligt att förstå sig på.